domar då döden inträffar

Från: Umm-Aicha (Ursprungligt meddelande) Skickat: 2004-12-29 14:53


Domar då döden inträffar
Ur boken ”al-Mulakhas al-Fiqhî sid 204-217
Av Sheikh Sâlih bin Fawzân bin ´Abdullâh Âl Fawzân
publicerad 28.12.2004

Det är påbjudet att sluta ögonen på en person som dör, eftersom profeten (salla Allâhu ´alayhi wa sallam) slöt ögonen på Abu Salamah (raddi Allâhu ´anhu) då han dog, och han sade (i betydelse):

”Då själen dras ut, följer blicken med, så säg inget annat än gott, för änglarna säger Amîn för det ni säger” [1]

Det är Sunnah att täcka över den döde med ett tygstycke efter att han avlidit. ´Aishah (raddi Allâhu ´annha) rapporterade:

”Att då profeten (salla Allâhu ´alayhi wa sallam) dog täcktes han med ett överplagg” [2]

Om döden säkerställts bör man skynda med att förbereda personen enligt hans (salla Allâhu ´alayhi wa sallam) uttal (i betydelse):

”En muslims lik bör inte förbli bland sin familj” [3]

Därmed beskyddar man den döde från att förändras. Imâm Ahmad (rahimahullâh) sade:

”Att hedra den döde är att skynda sig med honom”

Det går dock bra att vänta på personens förmyndare eller någon annan om den är nära och man inte fruktar att den döde ska förändras.

Det är tillåtet att proklamera muslimens dödsfall så att man ska börja med förberedelserna och så att människorna kan närvara vid begravningen och göra Salâh över personen, samt be för honom. Men att proklamera den dödes bortgång genom överdrivet skrytsam sorg är de okunnigas gärningar och till det räknas minnes- och begravningsceremonier.

Det är påbjudet att skynda med uppfyllandet av testamentet, då det skyndar på belöningen och Allâh (ta´âlâ) nämnde det före lånet, på grund av dess stora vikt och tillskyndande av att ta fram det.

Man måste skynda att betala tillbaka hans lån, vare sig de är till Allâh (ta´âlâ), såsom allmosor eller pilgrimsfärd, eller de är trohetslöften till lydnad eller försoning, eller det är lån till en människa, såsom att betala tillbaka panter, sådant man tvingat till sig, eller sådant man lånat, vare sig man testamenterat det eller inte, enligt hans (salla Allâhu ´alayhi wa sallam) uttal (i betydelse):

”Den troendes själ hänger kvar av hans lån tills de betalas tillbaka” [4]

Det vill säga att de lån han krävs på är avskilda och i detta finns en uppmaning att skynda med att betala tillbaka den dödes lån. Detta gäller den som har pengar att betala tillbaka sina lån med. Gällande den som inte har några pengar och avlider, men är fast besluten att betala tillbaka, där har det rapporterats i ahâdith vad som tyder på att Allâh betalar tillbaka för honom.


Hur man tvättar den döde
En av begravningens domar är att det är obligatoriskt att tvätta den döde för den som känner till hur man gör och har förmågan att göra det. Profeten (salla Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Tvätta honom med vatten och lotus [5] …” [6]

Det finns flera rapporteringar i islam, både muntliga och praktiska om att man ska tvätta den döde. Profeten (salla Allâhu ´alayhi wa sallam) tvättades fastän han är den renande rena. Hur är det då med de andra? Att tvätta den döde är alltså Fard Kifâyah [7] för den av muslimerna som känner till personens situation.

Mannen tvättar mannen. Den främste och mest lämpade man kan välja för att tvätta den döde är en trovärdig person som känner till tvättandets domar, för det är en lagstadgad dom med speciella kännetecken. Endast den som känner till dem kan utföra det på det lagstadgade sättet.

Främsta företrädet att tvätta den döde har den som anbefallts av den döde. Om den döde anbefallt att tvättas av en viss person och denna personen är rättvis och trovärdig får han företräde att tvätta enligt denna anbefallning, eftersom Abû Bakr (raddi Allâhu ´annhu) anbefallde att tvättas av sin fru Asmâ bint ´Umais. Därmed är det tillåtet för kvinnan att tvätta sin man, på samma sätt som det är tillåtet för mannen att tvätta sin fru. Anas (raddi Allâhu ´annhu) anbefallde att bli tvättad av Muhammad bin Sîrîn.

Därefter följer efter den anbefallde i tvättning av den döde, den dödes fader. Han är den som är mest berättigad att tvätta sin son, då han är speciellt kärleksfull och medlidande till sin son. Därefter följer den dödes farfar för att han delar fadern i det tidigare nämnda.

Därefter den närmaste och så vidare av hans släktingar och därefter de främmande. Denna turordning gäller om de alla vet hur man tvättar och begär att få göra det och om inte så, har den kunnige om tvättandets domar förtur framför den utan kunskap.

Kvinnan tvättas av kvinnorna. Den främste att tvätta den döda kvinnan är den hon anbefallt. Om hon anbefallt att bli tvättad av en speciell kvinna han denna förtur framför de andra, ifall hon har förmåga till det. Därefter tvättas hon av sina anhöriga kvinnor i förhållande till hur nära de är.

Kvinnan tvättas av kvinnor enligt denna turordning och mannen tvättas av männen såsom nämnts tidigare. Dessutom kan en av makarna tvätta den andra. Mannen har alltså rätt att tvätta sin fru och kvinnan har rätt att tvätta sin man, eftersom Abû Bakr (raddi Allâhu ´annhu) anbefallde att bli tvättad av sin fru och ´Âlî (raddi Allâhu ´annhu) tvättade Fâtimah. Liknande har även rapporterats av andra Sahâbah.

Det är dock tillåtet för män och kvinnor att tvätta den som är under 7 år vare sig det är pojkar eller flickor. Ibn Munthir sade:

”Det råder samstämmighet bland alla som vi lärt oss utantill av att kvinnan kan tvätta den lille pojken.”

Detta för att han inte hade någon ´Awrah [8] då han levde och därmed inte efter att han dog och för att profetens (salla Allâhu ´alayhi wa sallam) son Ibrâhîm tvättades av kvinnorna.

En kvinna får inte lov att tvätta en pojke som är 7 år eller äldre och en man får inte tvätta en flicka som är 7 år eller äldre.

Det är inte tillåtet för en muslim att tvätta en otrogen, att bära hans lik, att begrava honom, att göra Salâh över honom eller att följa hans begravningståg, enligt Allâhs uttal:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَتَوَلَّوْا قَوْمًا غَضِبَ اللَّهُ عَلَيْهِمْ

”Troende! Sök inte vänskap och skydd hos dem som har drabbats av Allâhs vrede” [9]

Den ädla Âyahn i sin allmänhet visar att det är förbjudet att tvätta och bära honom samt att följa hans begravningståg. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَلاَ تُصَلِّ عَلَى أَحَدٍ مِّنْهُم مَّاتَ أَبَدًا وَلاَ تَقُمْ عَلَىَ قَبْرِهِ

”Be aldrig för någon av dem som dött och stå inte vid hans grav, de förnekade Allâh” [10]

och Han (ta´âlâ) sade:

مَا كَانَ لِلنَّبِيِّ وَالَّذِينَ آمَنُواْ أَن يَسْتَغْفِرُواْ لِلْمُشْرِكِينَ

”Det anstår inte Profeten och inte heller de troende att be om syndernas förlåtelse för avgudadyrkare” [11]

Man ska inte heller begrava dem, men om det inte finns någon avgudadyrkare som kan begrava honom kan muslimen dölja honom, genom att lägga honom i en grop, för att hans lik inte ska skada och för att man lade de dödade i Badr i al-Qalîb. Samma dom gäller för avfällingen, såsom den som lämnat Salâh med avsikt och även innehavaren av en Kuffr-Bid´ah. Denna ställningen ska muslimen ha till de otrogna vare sig de är levande eller döda, dvs. avståndstagandet och hatet. Allâh (ta’âlâ) sade då Han talade om sin förtrogne Ibrâhîm och de som var med honom:

إِذْ قَالُوا لِقَوْمِهِمْ إِنَّا بُرَاء مِنكُمْ وَمِمَّا تَعْبُدُونَ مِن دُونِ اللَّهِ كَفَرْنَا بِكُمْ وَبَدَا بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمُ الْعَدَاوَةُ وَالْبَغْضَاء أَبَدًا حَتَّى تُؤْمِنُوا بِاللَّهِ وَحْدَهُ

”När de sade till sina landsmän: Vi är inte ansvariga för er och för det som ni dyrkar i Allâhs ställe och vi tar avstånd från er. Fiendskap och hat skall råda mellan oss och er ända till dess ni tror på den Allâh allena.” [12]

och Han (ta´âlâ) sade:

لَا تَجِدُ قَوْمًا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ يُوَادُّونَ مَنْ حَادَّ اللَّهَ وَرَسُولَهُ وَلَوْ كَانُوا آبَاءهُمْ أَوْ أَبْنَاءهُمْ أَوْ إِخْوَانَهُمْ أَوْ عَشِيرَتَهُمْ

”Du skall inte finna (sådana) människor som tror på Allâh och den Yttersta dagen och som (samtidigt) söker vänskap med dem som trotsar Allâh och Hans Sändebud – inte ens om det gäller deras egen fader eller son eller broder eller (andra) som står dem nära” [13] .

Detta för att det råder fiendskap mellan otrohet och tro, och för att de otrogna är fiender till Allâh, Hans Sändebud och Hans religion. Därför är det inte tillåtet att visa tillgivenhet till dem, vare sig de är levande eller döda.

Vi ber Allâh att stadga våra hjärtan till sanningen och att vägleda oss till den raka vägen.

Det är ett villkor att vattnet som personen tvättas med är renande och tillåtet, och det är bäst ifall det är kallt, förutom om man måste avlägsna smuts på den döde, eller om det är mycket kallt väder. I sådana fall går det bra att värma det.

Platsen man tvättar honom på ska vara avskild från folks blickar och täckt, som i ett hus, tält eller liknande, om möjligt.

Det är obligatoriskt att före tvätten täcka området mellan naveln och knäna. Därefter tas kläderna av honom och han lägges på tvättbädden lutande mot fötterna, så att vattnet och det som kommer från honom kan rinna av.

Tvättaren och de assisterande kommer för tvätten och det är förhatligt för andra att närvara.

Man tvättar genom att den dödes huvud lyfts upp till nästan sittande. Därefter för man handen över magen och trycker försiktigt för att få ut det som kan fås ut. Under tiden häller man mycket vatten för att det som kommer ut ska spolas bort. Därefter lindar den som tvättar in sin hand med ett grovt tygstycke och torkar av den döde från avföring och tvättar öppningen med vatten. Därefter avser (Niyah) man att tvätta och säger: Bismillâh och gör Wudû som till Salâh (på den döde), förutom att tvätta munnen och snyta näsan. Det räcker istället att den som tvättar torkar tänderna och näsborrarna på den döde med våta fingrar eller med ett vått tygstycke. Vatten skall alltså inte komma in i varken munnen eller näsan. Därefter tvättar man huvudet och skägget med skummet av lotus eller tvål. Därefter tvättar man den högra delen av kroppen genom att först tvätta högra delen av halsen och hans högra arm och axel. Därefter höger del av bröstet, höger sida och höger lår, skenben och fot. Därefter vänder man honom på vänster sida och tvättar höger del av ryggen. Därefter tvättar man vänster sida på samma sätt och vänder honom på höger sida för att tvätta vänstra delen av ryggen. Man använder lotus eller tvål vid tvätten och det är påbjudet att linda in sin hand med ett tygstycke då man tvättar.

Om den döde blir ren är det obligatoriskt att tvätta (minst) en gång, men att tvätta 3 gånger är påbjudet. Om det inte blir rent tvättar man upp till 7 gånger. Det är påbjudet att vid den sista tvätten använda kamfer, för det gör den dödes kropp hård och väldoftande, och det verkar kylande på kroppen. Därför använder man det vid den sista tvätten, för att dess verkan ska kvarstå.

Därefter torkas den döde av med ett tygstycke eller liknande, man klipper hans mustasch och klipper hans naglar om de är långa, tar bort håret under armhålorna och det man tagit bort lägges i tyget man lindar in den döde med i graven. Kvinnans hår flätas till tre flätor och lägges bakom henne.

Om man inte kan tvätta den döde med vatten på grund av vissa omständigheter eller om man är rädd att delar av honom ska falla av när man tvättar honom, såsom den med spetälska eller den brände, eller det är en kvinna som finns bland män och hennes make inte finns där, eller en man bland kvinnor och hans fru inte finns där, i det fallet utför man tayammum [14] på den döde med ren jord. Man torkar då hans ansikte och nävar med något åtskiljande på den torkandes hand. Om man inte kan tvätta en del av den döde, tvättar man det man kan och utför tayammum för det övriga.

Det är påbjudet för den som tvättar den döde att själv bada efter tvätten, men det är inte obligatoriskt.


fortsättning följer......

Från: Umm-Aicha Skickat: 2004-12-29 14:55
Domarna för insvepning

Efter att man tvättat klart och torkat den döde är det lagstadgat att svepa in honom.

Det är ett villkor att insvepningen täcker hela kroppen och det är påbjudet att den är vit och ren, vare sig den är ny – vilket är bättre – eller tvättad.

Det obligatoriska måttet för insvepningen är ett tygstycke som täcker hela den döde och det påbjudna är att svepa in mannen i tre inlindningar och kvinnan i fem tygstycken, ett understycke, ett huvudplagg, ett klädesplagg och två inlindningar. Den lilla pojken sveps in i ett tygstycke och det är tillåtet att använda tre tygstycken. Den lilla flickan sveps in i ett klädesplagg och två inlindningar. Det är påbjudet att använda rökelse på insvepningarna efter att man stänkt blomvatten eller liknande på dem. Detta för att rökelsedoften ska fästa på dem.

Mannens svepning utförs genom att man sprider ut de tre tygstyckena över varandra. Den döde hämtas och han är täckt över de delar som inte får visas. Han lägges ner över tygstyckena och därefter tar man Hunût, en sorts parfym, vilken man sätter på en bomullstuss, vilket sätts in i änden på den döde. Detta spännes fast med ett tygstycke. Därefter tar man resten av den parfymerade bomullen och torkar på hans ögon, näsborrar, mun, öron och de delar man gör Sudjûd med, d v s pannan, näsan, händerna, knäna, trampdynorna. Man torkar även med parfym i armhålorna, knävecken, naveln och sätter parfym i svepningen och på den dödes huvud. Därefter tar man den övre vänstra delen av tyget och för ner till höger sida och därefter höger del ner till den vänstra sidan. Sedan gör man likadant med det andra och det tredje (tygstycket). Änden på tyget som är vid huvudet ska vara längre än den vid fötterna. Därefter tar man änden vid huvudet och täcker över ansiktet med och änden vid fötterna täcker man fötterna med. Därefter knyter man fast svepningen med remmar så att det inte ska vecklas upp i graven.

Kvinnan svepes in med fem plagg. Ett underplagg, en klänning och därefter tas hon på en slöja på huvudet. Sedan svepes hon in med två tygstycken.

Domarna för Salâh över den döde
Därefter är det lagstiftat att göra Salâh över den döde muslimen.

Abû Hurayrah (raddi Allâhu ´annhu) rapporterade och sade: Allâhs sändebud (salla Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelsen):

”Den som bevittnar en begravning tills man gör Salâh över honom skall få en Qîrât och den som bevittnar den tills de begraver honom ska få två stycken Qîrât”. Det sades: Och vad är två stycken Qîrât? Han (salla Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Detsamma som två stora berg” [15]

Salâh över den döde är Fard Kifâyah [16] , d v s att om en del gör det frångår de andra synd och det är då Sunnah för de övriga, men om ingen gör det, syndar de alla.

Villkoren för Salâh över den döde är följande:

-Avsikt

-Vänd mot Qiblah

-Täcka ´Aurah

-Renlighet för den som gör Salâh och den man gör Salâh för

-Fri från orenheter

-Den som gör Salâh och den man gör Salâh för är muslimer

-Närvarande vid begravningen om det är i samma land

-Att vara förpliktigad [17] .

Dess pelare är följande:

-Stå upp

-De fyra takbîrât

-Läsandet av al-Fâtihah

-Salâh över profeten r

-Du´â för den döde,

-Rätt ordningsföljd

-Hälsning.

Dess Sunnah är följande:

-Lyfta händerna vi varje takbîr

Isti´âdah (dvs. säga ´authu billâh min ash-Shaytân ar-Radjîm) före läsningen

Du´â för sig själv och för muslimerna

Läsa tyst.

Stanna upp ett kort ögonblick efter den fjärde takbîr och innan man hälsar av

Sätta höger hand över den vänstra på bröstet

Vända sig till höger då man hälsar av.

Salâh över den döde utföres genom att imamen och de bedjande står vid den döde mannens bröst och vid mitten av den döda kvinnan. De bedjande står bakom imamen och det är Sunnah att de ställer sig i tre rader. Därefter gör imamen takbîr och gör därefter isti´âthah utan att läsa öppningsdu´â [18] . Därefter säger man Basmallah och läser al-Fâtihah. Sedan gör man takbîr och

gör därefter Salâh över profeten r, på samma sätt som man gör i tashahhud i den vanliga Salâh. Därefter gör man takbîr och gör du´â för den döde såsom framkommit i rapporteringar, till exempel (i betydelse):

”Allâhuma förlåt den levande av oss och den döde, den närvarande och den frånvarande, den lilla och den stora, mannen och kvinnan”

Därefter gör man takbîr och väntar ett litet ögonblick för att därefter hälsa en hälsning till höger.

Den som försenas till en del av Salâh med församlingen, går in med imamen i det som är kvar och efter att imamen hälsat tar han igen det han missat, på samma sätt. Om han dock är rädd att de ska bära bort den döde utför han de olika takbîrât efter varandra och hälsar.

Den som missat Salâh över den döde innan han begravs gör Salâh vid hans grav.

Den som inte befinner sig i den dödes land och får reda på att personen avlidit kan göra den frånvarandes Salâh med avsikt.

Om kvinnan får missfall och fostret är fyra månader eller äldre, gör man begravnings-Salâh över det och om det är yngre än fyra månader gör man inte Salâh över det.

Att bära den döde och begrava honom
Att bära den döde och begrava honom hör till Fard Kifâyah [19] för den av muslimerna som känner till situationen och begravning är lagstadgad i Boken och Sunnah. Allâh (ta´âlâ) sade:

أَلَمْ نَجْعَلِ الْأَرْضَ كِفَاتًا أَحْيَاء وَأَمْوَاتًا

”Har vi inte gjort jorden till en behållare (som rymmer) levande och döda” [20]

Och Han (ta´âlâ) sade:

ثُمَّ أَمَاتَهُ فَأَقْبَرَهُ

”Till sist låter Han henne dö och begravas” [21]

det vill säga: begrava personen. De ahâdith som tar upp begravningen av de döda är detaljerade och det ( dvs. att begrava den döde) innebär godhet, lydnad och vänlighet till den döde samt omtanke mot honom.

Det är Sunnah att följa begravningståget till graven. I Sahîhayn rapporteras (i betydelse):

”Den som bevittnar begravningen tills man gör Salâh över honom får en Qîrât och den som bevittnar den tills att man begraver honom får två Qîrât”. Det sades: och vad är två Qîrât? Han r sade: det är som två enorma berg”.

Och i Bukhârî finns uttalet: ”Den som följer med” och i Muslim uttalet: ”Den som går ut med det och följer det tills han begravs”.

I hadithen i dess rapporteringar finns alltså en uppmuntran till att följa med begravningståget till graven.

Det är Sunnah för den som följer med att hjälpa till att bära, om det är möjligt och det går bra att transportera den döde i en bil eller på ett djur, speciellt om gravplatsen är långt borta.

Det är Sunnah att skynda vid begravningen enligt hans r uttal (i betydelse):

”Skynda er med begravningen. Om det är en rättfärdig så är det något gott ni gör till honom och om det är annat än det så något ont ni tar bort från era halsar” [22]

Men man ska inte skynda sig för mycket, utan de bärande och åtföljarna ska lugnhet. De ska inte höja sina röster, vare sig med läsning eller med något annat som tahlîl (att säga lâ illâha illa Allâh), thikr eller säga: ”be om syndernas förlåtelse för honom, eller liknande, för det är bid´ah.

Det är harâm för kvinnorna att gå ut med begravningsföljet, enligt hadithen av Umm ´Atiyyah (i betydelse):

”Vi förbjöds från att följa begravningståget”.

Kvinnorna följde inte med i begravningståget på profetens r tid, därmed är följandet av begravningståget något som endast männen ska göra.

Det är Sunnah att gräva graven djup och bred enligt hans r uttal (i betydelse):

”Gräv och gör den bred och djup”.

Hasan Sahîh enligt at-Tirmithî.

Det är Sunnah att täcka kvinnans grav då man sänker ner henne eftersom hon är ´Awrah [23]

Det är Sunnah för den som sänker ner den döde i graven att säga (i betydelse):

”Vid Allâhs namn och enligt Allâhs sändebuds religion”

rapporterad av de fem, förutom an-Nasâ’î. Hasan enligt at-Tirmithî.

Den döde lägges i gravfacket på sin högra sida och vänd mot Qiblah, enligt hans r uttal om Ka´bah (i betydelse):

”Er Qiblah, levande och döda” [24]

Under huvudet lägges en sten eller jord. Man närmar honom väggen framför och bakom ryggen lägges sådant som skyddar honom mot jord, för att det inte ska hällas på hans ansikte och för att han inte ska vändas upp på ryggen.

Därefter sluter man igen gravfacksöppningen med stenar och lera så att det slutes till och efter det häller man ner jorden. Ingen annan än den jord man grävt upp lägges till.

Graven höjs upp från marken till en nivå av en Shibr [25] och den ska vara som en liten kulle så att regnvatten kan rinna av den. Därefter lägger man på småstenar och häller på vatten så att jorden binder sig och inte blåser iväg. Visheten bakom att höja upp den till denna nivå är för att man ska veta att det är en grav och inte trampa på den. Det går bra att sätta markeringar på dess ändar så att man kan se dess gränser och veta att den finns där, utan att skriva något på dem.

Det är påbjudet för muslimerna att efter de begravt färdigt stå vid graven och göra du´â för honom och be om syndernas förlåtelse för honom, för profeten r brukade efter att han begravt den döde stå och säga (i betydelse):

”Be om syndernas förlåtelse för er broder och be om hållfasthet för honom, för nu frågas han”. [26]

Men att läsa något ur Qur’ân vid graven är Bid´ah, för det utfördes inte av Allâhs sändebud r och inte heller av hans ädla Sahâbah, och varje Bid´ah är vilseledning.

Det är harâm att bygga på gravarna, att beklä dem med murbruk och att skriva på dem enligt Djâbir (i betydelse):

”Allâhs sändebud (salla Allâhu ´alayhi wa sallam) förbjöd att beklä graven med murbruk, att sitta på den och att bygga på den” [27] .

At-Tirmithî har rapporterat och ansett som Sahîh hadithen av Djâbir upphöjd (till profeten r) (i betydelse):

”Han förbjöd att beklä gravarna med murbruk, att skriva på dem och att trampa på dem”.

Eftersom det är medel som leder till Shirk och att fästa sig vid gravar, för om de okunniga ser byggnationer och utsmyckningar på en grav kommer de att fästa sig vid dem.

Det är harâm att belysa gravarna, dvs. att lysa upp dem med elektriska ljus eller på något annat sätt och det är harâm att ta dem till moskéer, dvs. att bygga moskéer på dem, att göra Salâh vid dem eller mot dem. Det är harâm för kvinnor att besöka gravar enligt hans r uttal (i betydelse):

”Allâh har förbannat de kvinnliga besökarna till gravar och de som tar dem som moskéer och lyser upp dem” [28] .

I Sahîh rapporteras (i betydelse):

”Allâh förbannade judarna och de kristna, de tog sina profeters gravar till moskéer”.

Detta för att grunden till världens Shirk är att upphöja gravarna med byggnationer på dem.

Det är harâm att förnedra gravarna genom att gå på dem, stå på dem med skor, sitta på dem, använda dem som en avfallsplats och leda vatten ut över dem, enligt vad som rapporterats i Muslim av Abu Hurayrah upphöjt (till profeten r) (i betydelse):

”Att någon av er sitter på glödande kol så att det går hål på kläderna och det når hans skinn är bättre än att sitta på en grav”.

Imamen Ibn Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Den som förstår hans förbud mot att sitta på en grav, att luta sig mot den och att stå på den, kommer att veta att förbudet är en respekt till den som befinner sig i den, för att man inte ska trampa med sina fötter på deras huvuden”.